Mötet
Knappt halva veckan har gått och jag har redan gråtit mer än vad jag gjort på flera år.
Allt det här som hänt på jobbet är så jobbigt, och varje dag händer det något nytt som bygger på den redan stora klumpen jag har i magen.
Mötet med facket gick som väntat, inte alls. Det var i princip bara en röst som hördes genom de hela 2 timmarna vi satt tillsammans, och det var inte min. Varken jag eller fackmannen kunde få en syl i vädret.
Ska inte gå in på detaljer vad som sades, det behöver jag nog inte heller.
Det kan jag göra senare...
Försöker ta en dag i taget och inte tänka så mycket på allt som hänt och vad som troligen väntar inom en väldigt snar framtid, förmodligen innan årsskiftet om jag inte accepterar det nya avtalet med nattpass och provisionslön, men att gå tillbaka till det livet är inte ett alternativ, vill aldrig behöva må så dåligt och utsätta kroppen för den stressen igen.
