Stardusty

Har inte alls varit på topp idag, motivationen till att göra något över huvud taget har lyst med sin frånvaro. Känns som dagen bara runnit mellan mina fingrar vilket gör att man bara känner sig dålig. 

Är så mycket skit som hänt det här året, många älskade som lämnat oss i stor sorg och saknad. Min mamma, min fina vän Jessica 36, som köpte Shoshone, Saffis andra föl av oss 2004 (som även hon gick bort alldeles för tidigt när blixten slog ned i trädet som hon sökt skydd under), hästfolkets allas högt älskade Sven som var den bästa man kunde åka till när det var nåt med ens häst, en skada, nåt vajsing i kroppen eller nåt annat. Han hade svar och lösningar på allt, en helt outstanding hästkarl med enorm kunskap om naturens alla läkemedel. Så många gånger som han fixade Hirani och Saffi när den traditionella veterinären bara stod och kliade sig i huvudet. Detta året har bara varit en stor SORG känns det som.

 

Bröt ihop när jag kom hem från stallet ikväll, läste nåt inlägg på Facebook om någon som skulle hålla en hästbegravning för sina två hästar och sökte passande musik. Tänkte direkt på den låten jag tänkt ha till Saffis minnesvideo jag inte kunnat tagit mig för att göra än, var bara tvungen att lyssna på den. Sen var det kört. Har lyssnat på mammas spellista på Spotify sedan dess, vilket såklart inte gjorde saken bättre. Gråtit så det blivit en pöl av tårar på köksbordet. Sorgen är fortfarande förlamande när den bubblar upp, den äter upp mig. Hon är fortfarande så himla levande för mig och i mitt huvud så det är svårt att fatta att hon faktiskt inte finns med oss längre. Ledsen om jag tjatar om det här, men måste ventilera för att inte gå ner mig helt och hållet i sorgens svarta hål när jag känner så här.

 

Livet är så orättvist.