Stardusty

Det som hände igår vill jag aldrig mer vara med om. Blev en av de värsta dagarna i mitt liv.

Har nog aldrig varit så orolig och känt mig så hjälplös som jag gjorde då.

 

Dagen började bra, våren har äntligen kommit och det har varit helt gudomligt väder i flera dagar nu med strålande sol på klarblå himmel och 15-18 grader varmt.

Planerade dagens träningsupplägg redan vid frukostbordet, efter mitt veckobesök hos naprapaten så skule jag börja med en kortare skogstur med Cohen. Första uteritten sedan i början av förra hösten då han skadade sig. Han kändes faktiskt redo för det då han blivit avsevärt mycket tryggare sedan han fick byta hage med Knodden och gå bredvid Cezar.

 

Till en början var han spänd och kunde inte släppa mig med sitt fokus. Minsta rörelse jag gjorde reagerade han på, men det är inget ovanligt i början av en ridtur. Däremot så brukar det släppa mer och mer efter man varit ute 10 minuter. Men igår släppte det inte.

Hoppade av när första bilen kom och fortsatte sedan till fots tills jag kände att han var lugn igen. Gjorde mina sedvanliga hoppa upp-test innan jag satt upp igen för att försäkra mig om att han var okej med det, vilket han var... då...

 

Hann väl kanske skritta några hundra meter innan en större fågel som försökte flyga ur ett buskage gjorde honom reaktiv igen. Själva fågeln i sig var bara läskig i någon sekund, sen var det jag som satt på ryggen, men fick honom att lugna sig så pass att vi ändå kunde fortsätta. Dock så kände jag ju hur han blev mer och mer på tårna, så beslutade mig för att när vi kom till vändplanen så skulle jag hoppa av och gå resten av vägen.

 

Vek av in i skogen där det kört en skogsmaskin för att inte ha så öppet omkring mig när jag skulle hoppa av ifall att han skulle sprätta iväg. Vilket han gjorde, men först blev han ännu mer orolig och ville mer eller mindre bara springa iväg, och precis som jag kände på mig att han skulle så tog han ett språng framåt när jag slängde över benet så det fastnade över bakvalvet, vilket gjorde att jag damp i backen med en duns och Cohen travade iväg ut till skogs.

 

Förra gången jag åkte av under min och Sannas fotosession ute på ängen så stannade han och stod still efter jag åkt i backen, så jag var egentligen inte orolig utan tänkte att han kommer stå och beta där uppe i skogsgläntan när jag kommer på fötter igen. Men där fanns ingen häst.

Tog upp mobilen för att ringa efter hjälp och inser att abonnemanget blivit avstängd, allstå har den senaste betalningen inte gått in och registrerats.

PANIK!!! Såg framför mig hur Cohen fastnat i ett snår, gått ner sig i en våtmark eller brutit ett ben i alla miljarder stenrösen som finns i den där skogen.

 

Kändes som att vi var hur långt hemifrån som helst, men enligt Runkeeper så var det 4,5 km tillbaka till stallet. Gick och funderade ett bra tag på om jag skulle ringa 112. Menar jag var ju inte skadad på det sättet, men tänkte att de kanske kunde koppla mig till Polisen och de i sin tur kanske kunde hjälpa mig på något sätt.

Sagt och gjort, jag ringde 112 och förklarade vad som hänt. De kopplade mig brådskande till Polisen som i sin tur kopplade ihop mig med Teresias mamma Ann-Sofi (en av mina medryttare) som slängde sig i bilen och kom o mötte upp mig.

 

Cohen syntes inte till nånstans, Ann-Sofi och jag åkte tillbaka till stallet för att samla oss och ringa runt till alla vi kunde komma på för att få ihop en skallgångskedja. Tänkte att hästar söker sig ju alltid hem igen om de kommer lösa. Men inte Cohen. Till en början pumpade adrenalinet så hårt att jag inte kände nånting av vare sig smärta, hunger eller törst. Ju längre tiden gick utan att han syntes till desto mer panik fick jag.

Tankarna bara snurra i huvudet, hur skulle vi klara av att söka av hela den där stora skogen med dess eländiga och hemska terräng?! HUR?! 😭 Det var fruktansvärt!!!

 

Först på plats var Sanna, min fina vän som alltid ställer upp när det krisar 💖 Vet inte vad jag skulle ta mig till utan henne 💖 Gäller även Jonas. Fantastiska vänner 💖 Sen anslöt sig både grannar till stallet och bekanta till Sanna. Även min sambo kom direkt från jobbet och deltog i sökandet 💖

Trodde aldrig vi skulle lyckas hitta honom då vissa partier av skogen var så eländiga att inte ens vi kunde ta oss fram.

 

I över tre timmar sökte vi honom innan jag fick ett meddelande från Sanna att hon hade hittat spår, tre minuter senare kom ett nytt meddelande som sa Hittad!

Alltså den lättnaden!!! Benen vek sig och jag var tvungen att sätta mig och samla ihop mig, han var oskadd!